Ny blogg.

Har en ny blogg nu, som jag använder som en slags dagbok, eller dokumentation, där jag skriver om vägen tillbaka till livet. Ja, så dramatiskt som det låter, är nästan precis vad det är.
Skulle gärna skriva ut namnet, men det känns som den är för personlig för detta. Men håll utkik, för rätt som det är kanske webbadressen står här ;)

Teardrops falling down faces

Ibland är det skönt att ta en paus för att gråta ut över livet. Gråta floder och försöka låta lite av den inre smärtan befrias, sårbart flyta ut över sänglakanen. Snyfta lite till för att sedan snyta sig i en använd strumpa, torka den sista ensamma tåren och återgå till plugget och psykologiboken.


Livet blir bättre. Det kan alltid bli bättre. Glöm aldrig det.



Smile like you mean it motherfucker.

6 saker ni inte visste

Har hört att vissa tycker mina blogginlägg e långa och tråkiga. Och även om jag anser att deras är för korta och ytliga och med brist på välformulerade tankar och meningar så kan jag bjuda på ett mer lättläst inlägg. Ja, för de lite mindre kompetenta ;)
7 udda saker om mig:

*Jag sover utan huvudkudde. Jag kan inte alls sova med kudde utan ligger raklång på bara madrassen.
'
*Jag värmer alltid glassen i mikron om jag ska äta tallriksglass
'
*Jag läser ofta tidningar från slut till början istället för tvärt om
'
*Jag har en egen låt om mig själv som heter Olivias sång. ( Min svenska pappa skrev den till mig när jag var 4)
'
*När jag föddes så hade jag en jävligt platt panna och min pappa sa att den såg ut som en landingsbana på Heathrow. (elak hehe)
'
*Jag blev moster när jag var 8.
'
*Jag har en fobi mot poliser och hyperväntilerar om jag är nära en. (vet inte varför)
'

<3

Ikväll låg jag i mammas säng och pratade med henne i timmar. Lättade på hjärtat. Slet bort stenar från axlarna. Hon har fått ett nytt jobb och har jobbat till jävligt sent på kvällarna och även lite på helgerna- något jag inte alls är van vid, så många gånger har jag nästan känt mig lite moderslös. Men det har fått mig att inse hur bortskämd jag har varit med att ha henne hemma så mycket som jag faktiskt har haft under hela mitt liv.
Hursom så har jag saknat att kunna prata med henne på dagarna. (Inte för att jag varken har så värst viktiga saker eller så värst mycket saker att säga henne, för när jag väl ska prata med henne har jag glömt bort det),men när jag ständigt kan utrycka olika tankar och känslor för henne så behöver inte allt samlas på sig inne i mitt lilla huvud. Förstår ni hur jag tänker?
-
I alla fall så låg vi sked, hon höll om mig, nästan lite för hårt, som om hon var rädd att jag skulle försvinna lika snabbt som jag kommit till henne. Jag var som ett litet barn igen. Eller vänta nu, det var jag inte alls, varför måste man vara ett barn för att vara med sin mamma? Jag var rättare sagt som en tonåring, en skör ungdom med oro över livets gång och dess kamper. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest om min skola. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan min mamma.
Jag skulle nog inte finnas.
'
Jag och mamma gör inte så värst märkvärdiga saker för att komma nära varran. Vi åker inte på weekend resor för att shoppa och gå på lyxiga restauranger eller liknande saker. Vi kan bara vara. Vara med varandra och få den kontakten finns rotad djupt inne i oss båda. Det har alltid varit vi.
Om jag var tvungen att välja mellan att spendera resten av livet med alla utom henne, eller med henne fast inga andra så skulle jag nog välja det senaste. Jag skulle störa mig på henne ibland. Jävligt mycket. Men så skulle valet se ut.
Älskar dig mami
idag när vi myste, Stella våldgästade våran date i slutet...
p.s om någon tycker det här inlägget var lame och töntigt... well fuck you.
skj

Den hårfina gränsen mellan mänsklighet och schizofreni

Gick på promenad efter middagen. Hade ätit några falafelbullar men var fortfarande hungrig eftersom de varit så otroligt små. Så då blev jag fett sur för då hade jag ju kunnat låtit bli ätt äta helt och hållet om jag nu ändå inte skulle bli mätt. Ovesäntlig information, men i alla fall, på grund av min irritation så bestämde jag mig för att gå på en promenad. Drog på mig ett par stora luftiga, snarlika harembyxor som min kära mor införskaffat åt mig när hon var i Budapest. Hade även på mig en oversized stickad kofta. Jag promenerade där på vägen, med arga steg och hög rock- musik dånande ut ur de stora hörlurarna. Jag kände mig som en sån där ungdom som rebellerar mot samhället, som vägrar vara en i mängden, som har sin egna personliga klädstil.
Bara några timmar tidigare, när jag varit i skolan, var jag klädd i en lång tajt klänning, med ett skärp i midjan och en handväska som matchade både klänning och klackskor. Jag såg således ut som min nuvarande persons raka motsats. Hur kan det vara så? Att man är på ett visst sätt ena sekunden, medan i andra så både är man och känner sig helt annorlunda? När jag gick på den asfalterade vägen mot Gottsunda så kände jag mig ju så som jag såg ut. Arg, och med en nonchalans till det mesta. Jag har alltså varit två helt olika personer idag. Jag förstår att vi alla människor är sådana. Ibland är man glad, lycklig, bubblig och således klädd efter det. Och ibland känner man sig uppgiven och intolerant till det mesta här i livet.
Men vart går gränsen mellan att vara mänsklig och att vara schizofren?
bjuder.

Livet börjar vid 30

Jag finner mig själv ofta drömmandes om att vara 30. Denna ungdom som till största delen består av bus och roligheter finner jag trots allt onödig. Jag vill vara 30. Känna att livet sparkas igång, med utbildningen färdig och bakom sig. Med ett stabilt arbete och ett boende som man själv dekorerat. Som varit ens lilla projekt under en lång tid. Kanske är det dags att starta familj. Kanske väntar jag min lilla flicka. Juni. Kanske finns hon redan där. Jag vill känna hur hjärtat fylls av kärlek när jag ser min dotter gunga i parken, med det gyllenbruna håret fladdrandes i vinden. Med ett skratt som låter som den ljuvaste melodi i mina öron. Känna värmen när hon stoppar sin hand i min på vägen hem, samtidigt som hon energiskt pratar på om allt och ingenting.
-
Det är så mycket som jag ser fram emot som de flesta i min ålder våndas. Men jag vill. Jag vill kolla på lägenheter i New York eller London. Bedömma läge, pris, bo- yta. Fundera på om terassen på övervåningen får kvälls sol eller morgon sol. Om en bebis får plats i det minsta rummet. Jag vill gå på "mamma och bebis yoga". Shoppa barnkläder, klänningar av de minsta slag i rosa ylle. Stanna på en möbel affär och titta på en vit soffa till vardagsrummet. Stanna på mataffären och inhandla mat och vin till middagsbjudningen som skall ske i matrummet på lördagskvällen. Se fram emot att helgen snart är där.
Jag vill vara 30 och känna att jag vet vem jag är. Att jag duger som jag är. Att jag är nöjd med min ungdom, att jag levt. Varit den vildaste på festerna, den galnaste på resorna och den tröttaste på söndagarna. Jag vill känna att den tiden av mitt liv är över. Nu är det familjen som kommer först. Tapetsering utav väggar. Inhandlande av barnstolar.
Jag vill vara så upptagen och full av saker att göra att jag senare i livet kan känna att jag verkligen levt mitt liv till fullo. Känna att allt blev bra tillslut.
Ska belöna mig med en Birkin väska någon gång i livet.

Kastar en förströdd blick i backspegeln

I England. På förfrågan så ska jag berätta lite mer om det som för mig ligger ganska långt i backspegeln. Som ligger många avfarter bort men som ändå finns kvar.
Jag kommer aldrig glömma den första kvällen på "Freshers Week" när jag kom hem på natten. Alkoholen fanns fortfarande i kroppen och pulserade kittlande i mina vener, haffat hade jag gjort. Den snyggaste killen på ACM. Han som jag spanat in flera veckor i förväg men som jag aldrig förväntat mig att ens få befinna mig i närheten av. Jag låg där i sängen och var så lycklig. Det var en av de lyckligaste stunderna på år. Jag var så glad över att England var precis så som jag förväntat mig, och ännu lite bättre. Jag var lycklig för att människorna var sköna, friheten var stor och festandet var lättillgängligt. Jag minns att jag tänkte att det var för bra för att vara sant. Och kanske var det det. Vad vet jag. Men det var absolut mitt bästa minne av när jag bodde där. Känslan av att valet jag gjort blivit så bra. Att mitt liv skulle bli så bra.
-
Om jag växte? Det vet bara Gud. Jag tror inte att jag mognade så mycket. Jag tror snarare att jag lärde känna mig själv otroligt mycket mer. När jag gick till tåget och när jag åkte tåget så hade jag mycket tid att tänka och reflektera över det liv som var mitt.
Men det var någonting konstigt som hände när jag gick på ACM. För jag har aldrig varit särskilt barnslig av mig på det viset att jag har varit busig. Men när jag var där, omringad av folk i 19-30 års åldern, fann jag snabbt att jag självmant tog på mig en slags roll som "bebisen" i gruppen. Jag blev sprallig och barnslig- omognare än vad jag någonsin varit i sverige. Men samtidigt levde jag som en vuxen på det sättet att jag var ganska självständig och inte hade några tider att passa osv. Det blev en konstig kombination. Men allt som allt så växte jag nog. Några millimeter åtminstånde ;)

Möts vi där, på livets stig?

Skriver på denna uråldriga blogg för att jag vet att ingen läser den längre. Som en övergiven ruin finns endast dess kropp kvar. Skalet, minnena. Ibland går jag tillbaka till denna ruin, bloggen i fråga. Läser. Tänker tillbaka.
Jag inser att jag har en släng bitterhet i kroppen. Över situationen med min pappa. Över hur vissa fick precis det dom ville. Över hur Daddy kommer att ha varit delaktig i en sån större procentuell del av Annies liv än mitt. Men det finns ingenting att göra. Bara acceptera och vara tacksam. Tacksam över det livet som jag trots allt fått.
Här i Sverige rullar livet vidare. På den grusiga gången mot vuxenlivet traskar jag långsamt framåt. Ibland snubblar jag på en sten, stannar till, har ont. Ibland hamnar jag vid ett vägskäl och måste välja i vilken riktning jag vill fortsätta min gång på stigen. Vägen är lång. Och det konstigaste är att jag inte vet om den någonsin tar slut.
Nu går jag i alla fall mitt andra år på gymnasiet. Jag är lite rädd att pressen ska bli för stor. Att jag har för höga förväntningar på mig själv. Man kan bara göra sitt bästa säger dom. Men om man vet att ens bästa är det absolut bästa så kan man inte nöja sig med mindre presteringar. Det är det som är det komplexa med min typ av karaktär. Den fyrkantiga typen. Den disciplinerade typen. Personligheten som många gånger satt mig i knipa.
Men jag tror att jag klarar mig. Jag tror att det blir bra.
Skål för framtiden! Kanske ses vi någon gång, traskande på den grusiga stigen mot framtiden. Med bara fötter och såriga tår, kämpar vi oss fram på livets stig.

I det förflutna

Jag läser på bloggen. Läser om det som har varit. Om det som var.
Även om det är en av de bästa erfarenheterna jag någonsin varit med om så är det mycket som hände i england som även var negativt. Inte skolan eller landet i sig. Utan det var nog jag. Jag som hade för mycket frihet och för stort avstånd mellan det som stabiliserar mig.
Anledningen till varför jag inte är kvar i england har ingenting att göra med hur skolan var eller hur jag blev när jag bodde där. Skulden kan bara läggas på en person.
Men det är inte viktigt längre. Hon är inte viktig längre.
Livet tog en vändning, och det snabbt. Men till det bättre. Verkligen till det bättre.
När jag kom hem till sverige igen kände jag hur min hjärna njöt av att få arbeta igen. Jag hade inte använt den på ett halvår. När jag kom hem till sverige kände jag hur det kändes att få röra mig fritt i mitt eget hus. Gå upp och ta ett glas vatten på natten om jag behövde, utan att få skäll. Kände hur det kändes att inte bli kallad slampa av en vuxen.
Livet går vidare, och det blir bättre och bättre. Ibland känns livet för bra. Om jag en dag känner mig helt lycklig blir jag rädd. Det känns som att jag inte borde vara lycklig, att jag inte får, att det inte är möjligt.
Jag kommer alltid se tillbaka på min tid i England som underbar. Men även som en tid som ändrades drastiskt allt eftersom tiden gick. På olika sätt.
Alla erfarenheter i livet bidrar till utvecklingen av personligheten. Och jag lärde mig så otrligt mycket om mig själv när jag bodde i England.
Jag växte.

Nu gör jag det.

Nu händer det. Bloggpaus.
Peace out bloggen! Kommer sakna dig. Ses kanske snart igen <3

Mummy

Oj oj oj vad länge sedan jag uppdaterade! Har inte alls känt för att blogga, funderar fortfarande starkt på att lägga ner bloggen.
I helgen åkte jag till Tunbridge Wells där jag bodde hos några familjevänner i deras absolut underbara hus! Och gissa varför jag var där? Jo för att min mamma och min syster kom och hälsade på!!!!
Det var helt underbart. Så fort hon var där, och jag hörde hennes röst så kändes allt som vanligt igen. Det kändes som att ingenting var förändrat. Jag kände mig hel igen. Det var en konstig känsla. Mest för att den var så stark och tydlig. Det var som om en pusselbit som saknats utan att jag visste det plötsligt föll på plats och det inte förräns då blev så uppenbart att den hade saknats.
Vi hade en mysig helg där vi shoppade och åt lunch på kaféer och myste.
Nu får jag inte se henne föräns till jul :(
-
Jag har också varit busy på skolfronten. I morgon har vi ett music culture exam. Men vi får ha med oss skrivböckerna så så länge jag skriver ner all information jag behöver veta innan så e det bara att läsa det på provet. Bra va?! ;)
Sen har jag också spelat in låten jag skrev. Jag ska spela in den igen ännu seriösare nästa vecka. Ni kanske får höra den om ni har tur.. ;)
Idag hade jag också ett möte med Mark som jobbar @ the BDC. Det står för Buissness Develompment Centre. Basically så gick vi igenom lite om vem jag skulle vilja vara som sångare. Hur jag vill bli sedd och vilken stil jag vill sjunga. Bara lite sånt typ.
I morgon ska jag på ett jätte stort Halloween Party som min kompis har hemma hos sig. Det kommer bli Siiiick! :D
Jag ska vara en sjuksköterska. Min pappas sambo lånade ut en riktig dräkt till mig så det blir asnajs. Asså riktig som en sån man köper i maskerad affärer... ;) Alla tjejer ska tydligen klä sig slampgit...kom igen, var orginella! ;)
haha
'''
Nu har jag pratat för länge. Ha det gött alla!
Jag och min älskade mamma.

"Omelett"

Godmorgon! Började morgonen med en jätte god frukost, nämligen omelett. Eller, aa, typ... haha.
Den såg väl lite mer ut som något mindre gott... jag vet inte varför jag alltid misslyckas. Den förstörs bara när jag ska vända helt enkelt. Jag skyller på stekpannan... (a)
Men god var den i alla fall.
Ägg, mjölk, paprika, tomater och lök. Mums.
Ha en bra dag!
Kram
'
Innan...
Efter...hm.....

Vad gör en blogg bra?!

hejsanhoppsan!
Har haft en av de bästa dagarna på länge! Har varit jätte glad och sprallig, precis som jag älskar att vara!
Men nu har kylan hittat till även England :( Så himla kallt! Solen sken lite extra över oss dock, som för att kompensera för bristen på värme dess strålar utgav.
Idag har jag också börjat skriva en låt, inspirationen bara kom och jag satt i ett Practise Room efter skolan och spelade piano och skrev. Och jag kan inte ens spela piano!? Haha men det gick bra ändå. Ni kanske får höra den en dag ;)
'
Det är en grej jag vill ta upp med er. Okej, det här kommer låta helt äckligt malligt eller bara irriterande. Men många kommenterar "Åh din blogg är grym" Eller "asbra blogg!"
Det är bara en grej jag inte fattar. Vad är det som gör att en blogg är bra?! jag skriver lika mycket som vilken annan som helst, har lite bilder? Är det för jag bor utomlands som bloggen är bra, för innebär inte det att ni tycker min livsstil är bra, inte bloggen? Bloggen är ju egentligen ganska simpel? Jag läser själv nästan alla storbloggares bloggar men ingen av dom tycker jag är speciellt bra. SÄRSKILT inte Kissies. Men jag läser den för jag har tvångstankar att jag måste läsa massa bloggar :/. I alla fall, vad jag försöker säga är nog att jag känner att jag inte riktigt vet vad som definierar en blogg som bra. haha.
P.S Blondinbellas blogg är den enda som är bra. För den blogen inspirerar unga tjejer till att vara drivna och att kämpa emot psykiska problem. Hennes blogg har i alla fall ett syfte. Och för vad hon gör för att försöka motverka osäkerhet hos tjejer, ätstörningar, finnproblem etc, är hon guld värd! Motverka en säkerhet som t.ex. Kissie hjälper till att plantera. Kissie är fan en fara för framtidens tjejer.
Oj vad allt gick från happy happy till bitter! hahahahah
Ha en fin kväll
Puss
'Jag i skolan idag. Skugga har en tendens att förvrida mina ansiktsdrag :/

I'm gonna praise ya!

Godmorgon bloggen!
Igår var en bra dag på alla sätt och vis! Den började med att jag köpte en skitsnygg sån där rund halsduk som tydligen kallas Snood (wtf, haha) för fyra pund på Primark!! Och slutade med utgång med trevligt folk och massa saker klarnade upp!
Slänger in ett klipp från gårdagens Gospelkör, det är så synd bara att jag spelade in den gången innan vi började göra coola rörelser och slänga händerna i luften på "praise ya!" Lyssna på tjejen i rosa poncho när hon gör så kallade "adlibs" över refrängen. Hon e helt jävla grym! Och i slutet när ledaren pekar på folk med ett rosa paraply (?!) så e det för att han vill att de ska göra samma sak. Asså improvisera lite bitar :)

Att vara 16

Ligger i sängen och kan inte sova. Så därför tänker jag skriva ett djupt inlägg som får komma upp vid senare tillfälle. Uppenbarligen, eftersom du läser detta nu.
Att vara 16 är en knepig ålder. Man är inte längre ett barn, men man är inte heller vuxen. Man gör saker som vuxna gör men man tänker inte som en vuxen. Ibland när jag har hemlängtan så frågar jag mig själv ; Var det för tidigt? Trots att jag njuter av livet som en lite äldre person nu så kan jag fortfarande känna att 16 är lite tidigt att flytta ifrån sin mamma. 17, 18, där börjar det närma sig. Jag börjar inse att det där året mellan 16 och 17, eller 17 och 18 för vissa, det är ett år där man förändras mer än man gjort genom hela sitt liv nästan. Ett ynka år men så mycket skillnad. Ja det tror jag. 16 är nog lite i tidigaste laget. Men sen kan jag ju inte tala för alla. Vissa har kanske aldrig ens haft en relation med sin mamma, vissa kanske mognat flera år innan dess. Men för mig i alla fall. Men det är ingen fara på taket. Bara för att jag insett att det var tidigt betyder det inte att jag inte kan hantera situationen. Jag får växa upp lite fortare helt enkelt. Eller hitta en del av mig själv som är 16 och barnslig och spara den som ett ömtåligt paket, för att inte växa upp för fort, och samtidigt ha en del där jag är mogen och ansvarsfull.
Men håll med om, i alla fall att 16 är en knasig ålder. Det är en ålder då man får jobba men inte köra bil och där man får ha sex men inte dricka alkohol.
Ta vara på er barndom hörrni! Man kan ha sex och dricka kaffe och vin osv. men kom också ihåg att vara barnsliga och flamsiga! Det gör jag! Flamsar och skrattar åt omogna skämt! Det är kanske mobbat för vissa men jag vill bara inte växa upp för tidigt trots allt.
'
Den här shnygga klänningen köpte jag på stan igår innan skolan! Jag har börjat älska att strosa runt och shoppa helt själv! Skulle aldrig gjort det innan jag flyttade hit.









RSS 2.0