<3
Ikväll låg jag i mammas säng och pratade med henne i timmar. Lättade på hjärtat. Slet bort stenar från axlarna. Hon har fått ett nytt jobb och har jobbat till jävligt sent på kvällarna och även lite på helgerna- något jag inte alls är van vid, så många gånger har jag nästan känt mig lite moderslös. Men det har fått mig att inse hur bortskämd jag har varit med att ha henne hemma så mycket som jag faktiskt har haft under hela mitt liv.
Hursom så har jag saknat att kunna prata med henne på dagarna. (Inte för att jag varken har så värst viktiga saker eller så värst mycket saker att säga henne, för när jag väl ska prata med henne har jag glömt bort det),men när jag ständigt kan utrycka olika tankar och känslor för henne så behöver inte allt samlas på sig inne i mitt lilla huvud. Förstår ni hur jag tänker?
-
I alla fall så låg vi sked, hon höll om mig, nästan lite för hårt, som om hon var rädd att jag skulle försvinna lika snabbt som jag kommit till henne. Jag var som ett litet barn igen. Eller vänta nu, det var jag inte alls, varför måste man vara ett barn för att vara med sin mamma? Jag var rättare sagt som en tonåring, en skör ungdom med oro över livets gång och dess kamper. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest om min skola. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan min mamma.
Jag skulle nog inte finnas.
'
Jag och mamma gör inte så värst märkvärdiga saker för att komma nära varran. Vi åker inte på weekend resor för att shoppa och gå på lyxiga restauranger eller liknande saker. Vi kan bara vara. Vara med varandra och få den kontakten finns rotad djupt inne i oss båda. Det har alltid varit vi.
Om jag var tvungen att välja mellan att spendera resten av livet med alla utom henne, eller med henne fast inga andra så skulle jag nog välja det senaste. Jag skulle störa mig på henne ibland. Jävligt mycket. Men så skulle valet se ut.
Älskar dig mami
idag när vi myste, Stella våldgästade våran date i slutet...
p.s om någon tycker det här inlägget var lame och töntigt... well fuck you.
skj
Den hårfina gränsen mellan mänsklighet och schizofreni
Gick på promenad efter middagen. Hade ätit några falafelbullar men var fortfarande hungrig eftersom de varit så otroligt små. Så då blev jag fett sur för då hade jag ju kunnat låtit bli ätt äta helt och hållet om jag nu ändå inte skulle bli mätt. Ovesäntlig information, men i alla fall, på grund av min irritation så bestämde jag mig för att gå på en promenad. Drog på mig ett par stora luftiga, snarlika harembyxor som min kära mor införskaffat åt mig när hon var i Budapest. Hade även på mig en oversized stickad kofta. Jag promenerade där på vägen, med arga steg och hög rock- musik dånande ut ur de stora hörlurarna. Jag kände mig som en sån där ungdom som rebellerar mot samhället, som vägrar vara en i mängden, som har sin egna personliga klädstil.
Bara några timmar tidigare, när jag varit i skolan, var jag klädd i en lång tajt klänning, med ett skärp i midjan och en handväska som matchade både klänning och klackskor. Jag såg således ut som min nuvarande persons raka motsats. Hur kan det vara så? Att man är på ett visst sätt ena sekunden, medan i andra så både är man och känner sig helt annorlunda? När jag gick på den asfalterade vägen mot Gottsunda så kände jag mig ju så som jag såg ut. Arg, och med en nonchalans till det mesta. Jag har alltså varit två helt olika personer idag. Jag förstår att vi alla människor är sådana. Ibland är man glad, lycklig, bubblig och således klädd efter det. Och ibland känner man sig uppgiven och intolerant till det mesta här i livet.
Men vart går gränsen mellan att vara mänsklig och att vara schizofren?
bjuder.
Livet börjar vid 30
Jag finner mig själv ofta drömmandes om att vara 30. Denna ungdom som till största delen består av bus och roligheter finner jag trots allt onödig. Jag vill vara 30. Känna att livet sparkas igång, med utbildningen färdig och bakom sig. Med ett stabilt arbete och ett boende som man själv dekorerat. Som varit ens lilla projekt under en lång tid. Kanske är det dags att starta familj. Kanske väntar jag min lilla flicka. Juni. Kanske finns hon redan där. Jag vill känna hur hjärtat fylls av kärlek när jag ser min dotter gunga i parken, med det gyllenbruna håret fladdrandes i vinden. Med ett skratt som låter som den ljuvaste melodi i mina öron. Känna värmen när hon stoppar sin hand i min på vägen hem, samtidigt som hon energiskt pratar på om allt och ingenting.
-
Det är så mycket som jag ser fram emot som de flesta i min ålder våndas. Men jag vill. Jag vill kolla på lägenheter i New York eller London. Bedömma läge, pris, bo- yta. Fundera på om terassen på övervåningen får kvälls sol eller morgon sol. Om en bebis får plats i det minsta rummet. Jag vill gå på "mamma och bebis yoga". Shoppa barnkläder, klänningar av de minsta slag i rosa ylle. Stanna på en möbel affär och titta på en vit soffa till vardagsrummet. Stanna på mataffären och inhandla mat och vin till middagsbjudningen som skall ske i matrummet på lördagskvällen. Se fram emot att helgen snart är där.
Jag vill vara 30 och känna att jag vet vem jag är. Att jag duger som jag är. Att jag är nöjd med min ungdom, att jag levt. Varit den vildaste på festerna, den galnaste på resorna och den tröttaste på söndagarna. Jag vill känna att den tiden av mitt liv är över. Nu är det familjen som kommer först. Tapetsering utav väggar. Inhandlande av barnstolar.
Jag vill vara så upptagen och full av saker att göra att jag senare i livet kan känna att jag verkligen levt mitt liv till fullo. Känna att allt blev bra tillslut.
Ska belöna mig med en Birkin väska någon gång i livet.
Kastar en förströdd blick i backspegeln
I England. På förfrågan så ska jag berätta lite mer om det som för mig ligger ganska långt i backspegeln. Som ligger många avfarter bort men som ändå finns kvar.
Jag kommer aldrig glömma den första kvällen på "Freshers Week" när jag kom hem på natten. Alkoholen fanns fortfarande i kroppen och pulserade kittlande i mina vener, haffat hade jag gjort. Den snyggaste killen på ACM. Han som jag spanat in flera veckor i förväg men som jag aldrig förväntat mig att ens få befinna mig i närheten av. Jag låg där i sängen och var så lycklig. Det var en av de lyckligaste stunderna på år. Jag var så glad över att England var precis så som jag förväntat mig, och ännu lite bättre. Jag var lycklig för att människorna var sköna, friheten var stor och festandet var lättillgängligt. Jag minns att jag tänkte att det var för bra för att vara sant. Och kanske var det det. Vad vet jag. Men det var absolut mitt bästa minne av när jag bodde där. Känslan av att valet jag gjort blivit så bra. Att mitt liv skulle bli så bra.
-
Om jag växte? Det vet bara Gud. Jag tror inte att jag mognade så mycket. Jag tror snarare att jag lärde känna mig själv otroligt mycket mer. När jag gick till tåget och när jag åkte tåget så hade jag mycket tid att tänka och reflektera över det liv som var mitt.
Men det var någonting konstigt som hände när jag gick på ACM. För jag har aldrig varit särskilt barnslig av mig på det viset att jag har varit busig. Men när jag var där, omringad av folk i 19-30 års åldern, fann jag snabbt att jag självmant tog på mig en slags roll som "bebisen" i gruppen. Jag blev sprallig och barnslig- omognare än vad jag någonsin varit i sverige. Men samtidigt levde jag som en vuxen på det sättet att jag var ganska självständig och inte hade några tider att passa osv. Det blev en konstig kombination. Men allt som allt så växte jag nog. Några millimeter åtminstånde ;)
Möts vi där, på livets stig?
Skriver på denna uråldriga blogg för att jag vet att ingen läser den längre. Som en övergiven ruin finns endast dess kropp kvar. Skalet, minnena. Ibland går jag tillbaka till denna ruin, bloggen i fråga. Läser. Tänker tillbaka.
Jag inser att jag har en släng bitterhet i kroppen. Över situationen med min pappa. Över hur vissa fick precis det dom ville. Över hur Daddy kommer att ha varit delaktig i en sån större procentuell del av Annies liv än mitt. Men det finns ingenting att göra. Bara acceptera och vara tacksam. Tacksam över det livet som jag trots allt fått.
Här i Sverige rullar livet vidare. På den grusiga gången mot vuxenlivet traskar jag långsamt framåt. Ibland snubblar jag på en sten, stannar till, har ont. Ibland hamnar jag vid ett vägskäl och måste välja i vilken riktning jag vill fortsätta min gång på stigen. Vägen är lång. Och det konstigaste är att jag inte vet om den någonsin tar slut.
Nu går jag i alla fall mitt andra år på gymnasiet. Jag är lite rädd att pressen ska bli för stor. Att jag har för höga förväntningar på mig själv. Man kan bara göra sitt bästa säger dom. Men om man vet att ens bästa är det absolut bästa så kan man inte nöja sig med mindre presteringar. Det är det som är det komplexa med min typ av karaktär. Den fyrkantiga typen. Den disciplinerade typen. Personligheten som många gånger satt mig i knipa.
Men jag tror att jag klarar mig. Jag tror att det blir bra.
Skål för framtiden! Kanske ses vi någon gång, traskande på den grusiga stigen mot framtiden. Med bara fötter och såriga tår, kämpar vi oss fram på livets stig.
