oliviaotterstedt

Har en ny blogg nu, som jag använder som en slags dagbok, eller dokumentation, där jag skriver om vägen tillbaka till livet. Ja, så dramatiskt som det låter, är nästan precis vad det är.

Ibland är det skönt att ta en paus för att gråta ut över livet. Gråta floder och försöka låta lite av den inre smärtan befrias, sårbart flyta ut över sänglakanen. Snyfta lite till för att sedan snyta sig i en använd strumpa, torka den sista ensamma tåren och återgå till plugget och psykologiboken.

Har hört att vissa tycker mina blogginlägg e långa och tråkiga. Och även om jag anser att deras är för korta och ytliga och med brist på välformulerade tankar och meningar så kan jag bjuda på ett mer lättläst inlägg. Ja, för de lite mindre kompetenta ;)

Ikväll låg jag i mammas säng och pratade med henne i timmar. Lättade på hjärtat. Slet bort stenar från axlarna. Hon har fått ett nytt jobb och har jobbat till jävligt sent på kvällarna och även lite på helgerna- något jag inte alls är van vid, så många gånger har jag nästan känt mig lite moderslös. Men det har fått mig att inse hur bortskämd jag har varit med att ha henne hemma så mycket som jag faktiskt har haft under hela mitt liv.

Gick på promenad efter middagen. Hade ätit några falafelbullar men var fortfarande hungrig eftersom de varit så otroligt små. Så då blev jag fett sur för då hade jag ju kunnat låtit bli ätt äta helt och hållet om jag nu ändå inte skulle bli mätt. Ovesäntlig information, men i alla fall, på grund av min irritation så bestämde jag mig för att gå på en promenad. Drog på mig ett par stora luftiga, snarlika harembyxor som min kära mor införskaffat åt mig när hon var i Budapest. Hade även på mig en oversized stickad kofta. Jag promenerade där på vägen, med arga steg och hög rock- musik dånande ut ur de stora hörlurarna. Jag kände mig som en sån där ungdom som rebellerar mot samhället, som vägrar vara en i mängden, som har sin egna personliga klädstil.

Jag finner mig själv ofta drömmandes om att vara 30. Denna ungdom som till största delen består av bus och roligheter finner jag trots allt onödig. Jag vill vara 30. Känna att livet sparkas igång, med utbildningen färdig och bakom sig. Med ett stabilt arbete och ett boende som man själv dekorerat. Som varit ens lilla projekt under en lång tid. Kanske är det dags att starta familj. Kanske väntar jag min lilla flicka. Juni. Kanske finns hon redan där. Jag vill känna hur hjärtat fylls av kärlek när jag ser min dotter gunga i parken, med det gyllenbruna håret fladdrandes i vinden. Med ett skratt som låter som den ljuvaste melodi i mina öron. Känna värmen när hon stoppar sin hand i min på vägen hem, samtidigt som hon energiskt pratar på om allt och ingenting.

I England. På förfrågan så ska jag berätta lite mer om det som för mig ligger ganska långt i backspegeln. Som ligger många avfarter bort men som ändå finns kvar.

Skriver på denna uråldriga blogg för att jag vet att ingen läser den längre. Som en övergiven ruin finns endast dess kropp kvar. Skalet, minnena. Ibland går jag tillbaka till denna ruin, bloggen i fråga. Läser. Tänker tillbaka.

Jag läser på bloggen. Läser om det som har varit. Om det som var.
Även om det är en av de bästa erfarenheterna jag någonsin varit med om så är det mycket som hände i england som även var negativt. Inte skolan eller landet i sig. Utan det var nog jag. Jag som hade för mycket frihet och för stort avstånd mellan det som stabiliserar mig.
Anledningen till varför jag inte är kvar i england har ingenting att göra med hur skolan var eller hur jag blev när jag bodde där. Skulden kan bara läggas på en person.
Men det är inte viktigt längre. Hon är inte viktig längre.
Livet tog en vändning, och det snabbt. Men till det bättre. Verkligen till det bättre.
När jag kom hem till sverige igen kände jag hur min hjärna njöt av att få arbeta igen. Jag hade inte använt den på ett halvår. När jag kom hem till sverige kände jag hur det kändes att få röra mig fritt i mitt eget hus. Gå upp och ta ett glas vatten på natten om jag behövde, utan att få skäll. Kände hur det kändes att inte bli kallad slampa av en vuxen.
Livet går vidare, och det blir bättre och bättre. Ibland känns livet för bra. Om jag en dag känner mig helt lycklig blir jag rädd. Det känns som att jag inte borde vara lycklig, att jag inte får, att det inte är möjligt.
Jag kommer alltid se tillbaka på min tid i England som underbar. Men även som en tid som ändrades drastiskt allt eftersom tiden gick. På olika sätt.
Alla erfarenheter i livet bidrar till utvecklingen av personligheten. Och jag lärde mig så otrligt mycket om mig själv när jag bodde i England.
Jag växte.

Nu händer det. Bloggpaus.

Oj oj oj vad länge sedan jag uppdaterade! Har inte alls känt för att blogga, funderar fortfarande starkt på att lägga ner bloggen.

Godmorgon! Började morgonen med en jätte god frukost, nämligen omelett. Eller, aa, typ... haha.

hejsanhoppsan!

Godmorgon bloggen!

Ligger i sängen och kan inte sova. Så därför tänker jag skriva ett djupt inlägg som får komma upp vid senare tillfälle. Uppenbarligen, eftersom du läser detta nu.

Jag har fått tillbaka blogglusten! Nu sitter jag i sängen nerbäddad, ( jag är ju förkyld remember? ;) och det kliar i fingrarna! :)

Tillbaka nu! Brukar nästan alltid ta bloggpauser på helger. Vet inte varför men tappar lusten då helt enkelt. Har ätit en brakfrukost, scrambled eggs, stekt ägg, baked beans och toast. Känner mig så engels man kan bli. Underbart gott är det i alla fall! :) Här kommer en liten videoblogg.

Godmorgon!

Hej! Jag mår skit nu. Ligger under täcket och fryser och ahr ont i huvudet. Är så jävla trött :(

Godmorgon!