oliviaotterstedt

Jag sitter just nu på planet. På väg till något nytt. Den här dagen har varit psykiskt tärande, då jag har tvingats balansera mina känslor av sentimentalitet och rädsla med vetskapen om att det jag gör för mig själv är bra. Det har varit psykiskt tärande att hela tiden koncentrera mig på att inte få ett sammanbrott, bryta ihop, lägga mig på marken och be mamma att ta mig hem, att jag inte vill åka. Att jag vill vara kvar hos mina vänner och min familj. Men nån gång måste man ut ur hönsboet. Nån gång måste vara den första då man sätter sig i sin bil och vet att det är sista gången på ett långt tag innan man får se sin garageuppfart, sitt hus, sin familj igen. Hade det varit lättare om detta hade skett några år fram i tiden? Troligtvis. Men att ta förväl av det livet man har levt är aldrig, och kommer aldrig vara lätt.

Jag åker till England som ett oskrivet blad i en bok, redo att fyllas med nya minnen och händelser. "Nu kan du vara vem du vill, ingen känner till någonting om dig" säger mina kompisar. Ja, tänker jag. Nu kan jag vara vem som helst. Men är det inte det jag har varit hittills? Hur gör man en ny, bättre version av sig själv, utan att förlora den man en gång varit. Kan jag vara mig själv mer nu än jag redan varit? Finns det en del av mig som jag burit inom mig som kommer komma fram nu bara för att jag får en ny chans? Det tvivlar jag på…Det enda jag vet är att gränsen mellan att vara sig själv i en äktare, bättre version, och att bli en helt ny människa är hårfin.