oliviaotterstedt

Hursom så har jag saknat att kunna prata med henne på dagarna. (Inte för att jag varken har så värst viktiga saker eller så värst mycket saker att säga henne, för när jag väl ska prata med henne har jag glömt bort det),men när jag ständigt kan utrycka olika tankar och känslor för henne så behöver inte allt samlas på sig inne i mitt lilla huvud. Förstår ni hur jag tänker?

-

I alla fall så låg vi sked, hon höll om mig, nästan lite för hårt, som om hon var rädd att jag skulle försvinna lika snabbt som jag kommit till henne. Jag var som ett litet barn igen. Eller vänta nu, det var jag inte alls, varför måste man vara ett barn för att vara med sin mamma? Jag var rättare sagt som en tonåring, en skör ungdom med oro över livets gång och dess kamper. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, men mest om min skola. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan min mamma.

Jag skulle nog inte finnas.

'

Jag och mamma gör inte så värst märkvärdiga saker för att komma nära varran. Vi åker inte på weekend resor för att shoppa och gå på lyxiga restauranger eller liknande saker. Vi kan bara vara. Vara med varandra och få den kontakten finns rotad djupt inne i oss båda. Det har alltid varit vi.

Om jag var tvungen att välja mellan att spendera resten av livet med alla utom henne, eller med henne fast inga andra så skulle jag nog välja det senaste. Jag skulle störa mig på henne ibland. Jävligt mycket. Men så skulle valet se ut.

Älskar dig mami

idag när vi myste, Stella våldgästade våran date i slutet...

p.s om någon tycker det här inlägget var lame och töntigt... well fuck you.

skj