oliviaotterstedt

Jag läser på bloggen. Läser om det som har varit. Om det som var.
Även om det är en av de bästa erfarenheterna jag någonsin varit med om så är det mycket som hände i england som även var negativt. Inte skolan eller landet i sig. Utan det var nog jag. Jag som hade för mycket frihet och för stort avstånd mellan det som stabiliserar mig.
Anledningen till varför jag inte är kvar i england har ingenting att göra med hur skolan var eller hur jag blev när jag bodde där. Skulden kan bara läggas på en person.
Men det är inte viktigt längre. Hon är inte viktig längre.
Livet tog en vändning, och det snabbt. Men till det bättre. Verkligen till det bättre.
När jag kom hem till sverige igen kände jag hur min hjärna njöt av att få arbeta igen. Jag hade inte använt den på ett halvår. När jag kom hem till sverige kände jag hur det kändes att få röra mig fritt i mitt eget hus. Gå upp och ta ett glas vatten på natten om jag behövde, utan att få skäll. Kände hur det kändes att inte bli kallad slampa av en vuxen.
Livet går vidare, och det blir bättre och bättre. Ibland känns livet för bra. Om jag en dag känner mig helt lycklig blir jag rädd. Det känns som att jag inte borde vara lycklig, att jag inte får, att det inte är möjligt.
Jag kommer alltid se tillbaka på min tid i England som underbar. Men även som en tid som ändrades drastiskt allt eftersom tiden gick. På olika sätt.
Alla erfarenheter i livet bidrar till utvecklingen av personligheten. Och jag lärde mig så otrligt mycket om mig själv när jag bodde i England.
Jag växte.